När solen tittar fram
bakom vita moln
en sommardag
och jag sitter i min egen vik,
just där klipporna är bra.
Vindarna smeka,
vågorna leka,
då är det skönt att leva…
Jag sitter på ett berg
när solen just gått ner
en rödgul-aktig färg
så långt som ögat ser.
Och vinden är så varm
den fläktar mot min arm
jag önskar inget mer
än det jag just nu ser.
En vänlig grönskas rika
dräkt
har
smyckat dal och ängar.
Nu
smeker vindens ljumma fläkt
de
fagra örtesängar.
Och
solens ljus och lundens sus
och
vågens sorl bland viden
förkunnar
sommartiden.
Sin
lycka och sin sommarro,
de
yra fåglar prisa.
Ur
skogens snår, ur stilla bo
framklingar
deras visa.
En
hymn går opp
av
fröjd och hopp
från
deras glada kväden,
från
blommorna och träden.
Den blomstertid nu kommer
med
lust och fägring stor.
Du
nalkas ljuva sommar
då
gräs och gröda gror.
Med
blid och livlig värma
till
allt som varit dött,
sig
solens strålar närma
och
allt blir återfött.
Det
fagra blomsterängar
och
åkerns ädla säd.
De
rika örtesängar
och
lundens gröna träd.
De
skola oss påminna
Guds
godhets rikedom
att
vi den nåd besinna
som
räcker året om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar